fredag, juli 21, 2017

Ett litet steg för mänskligheten...

Igår var jag på klassträff, 25 2,5 år sen vi tog studenten.

Jag var inte med på återträffen för fem år sen eftersom jag inte känner att jag har just nåt gemensamt med någon från den tiden (och tycker att såna där tillställningar är läskiga), men nu bestämde jag mig för att våga vara med.

Och det blev så bra!

Vi blev inte fler än 10 som anmälde oss (alldeles lagom om man frågar mig) och åt lite plockmat som en "i klassen" hade fixat till en billig penning och så medhavd dryck till det. Sen gick vi varvet runt där var och en fick berätta om vad vi gjort sen studenten, och det var verkligen 10 olika livsöden. Så intressant! Både sorg och glädje, men ändå en positiv grundinställning till livet och vad det medfört. Det var ingen som hade nån offerkofta på sig, utan var och en ansåg att de själva hade ansvar för att se till att leva sitt liv så bra som möjligt efter omständigheter man inte rår över.

Jag bröt upp först, jag har ju inte semester än på flera dagar, men jag hade lätt kunnat sitta kvar och prata och lyssna nån timme till. Och hade jag vetat att jag skulle tycka att det var så trevligt så hade jag kunnat se till att jag inte hade börjat jobba så tidigt idag, men det var min reträttväg om jag hade tyckt att situationen var obekväm.

måndag, juni 19, 2017

Så får jag lägga den här dagen till handlingarna.

Sov max en timme natten till idag. Sängen var inte sval och skön nånstans, och tankarna virvlade värre än en tromb.

Tre uppsägningar. Pga "arbetsbrist". Konsekvensen blir att 75% av en av mina verksamheter läggs ner.

Men tro det eller ej; En halvtimme efter att jag var klar med den tredje och sista uppsägningen så ringer en kvinna på uppdrag av min arbetsplats revisorer. Hon är satt att granska den interna prissättningen av den verksamhet jag i stort sett ska lägga ner i höst!!! Till vilken nytta då om jag får fråga???

Jag informerar henne om läget och att jag inte mår så himla bra, men hon frågar om hon ändå kan få komma och presentera sig och boka en tid för genomgång i höst, vilket jag accepterar.

En kvart senare dyker hon upp, en riktigt trevlig person måste jag säga. Helt plötsligt är det nån som lyssnar på vad jag säger, nån som förstår vad jag pratar om och som ställer relevanta frågor!!! När upplevde jag det sist på jobbet??? (Om jag bortser från de frågor mina medarbetare ställer till mig förstås.)

Plötsligt var det inte bara ett kort presentationsmöte längre, utan hon ställde frågor och jag svarade och letade fram underlag, helt oförberett. Men det gjorde inget, för jag kände mig aldrig "anklagad". Två timmar var hon kvar hos mig. Men jag tänker att det talar till min fördel att jag är tillmötesgående. Man är väl dum i huvudet på riktigt som hoppas på att ledningen ska ta sitt förnuft till fånga...

Nu måste jag avsluta här, ögonen ramlar ihop på mig!

fredag, juni 16, 2017

Äntligen helg.

Den här veckan har varit som att åka bergochdalbana. Att slitas mellan hopp och förtvivlan tär på mig.

Veckan slutade i förtvivlan, och det innebär att nästa vecka kommer att börja med förtvivlan. Tre samtal ska jag ha på måndag, svåra samtal. Som tur är så är alla förberedda, de vet redan vad jag ska berätta för dem, och det underlättar så klart. Men för mig är det ändå ett nederlag, jag har misslyckats med att skydda mina medarbetare. Och det finns ingenting jag kan göra överhuvudtaget för att förändra situationen. Besluten är tagna långt ovanför mitt huvud av ett fåtal personer som TROR att de vet vad vi gör och de är totalt ointresserade av att få sin bild av oss reviderad.

Hela processen har skötts så infernaliskt illa, både av arbetsgivaren och de fackliga representanterna. Det finns banne mig inte ord för hur jävla skitdåligt det är.

Men nu ska jag försöka sova, förhoppningsvis ostört hela natten.


torsdag, juni 15, 2017

Korkbollarnas julafton.

Beslut togs utan någon som helst dialog.

Men nu har jag fått en idé, så i morgon ska jag börja planera. Få se om jag får med "de mina" på MITT tåg?!?

tisdag, juni 13, 2017

Hål i huvudet.

När nån har bestämt sig för att jorden är platt, trots att det finns hur många bevis som helst på att jorden är rund? Den situationen lever jag i idag.

Frågan är vem av oss som lämnar först?

lördag, juni 10, 2017

Gammal spådom.

Sitter och lyssnar på en inspelning från 2011, när jag besökte en "spådam" för först, och enda, gången.

Jag kan konstatera att det inte är mycket som stämmer av det hon sa. Förutom att jag har för mycket att göra, och att jag borde, för min egen skull, lägga lite mer tid på att träffa vänner.

Jag har fortfarande mycket att göra, trots att jag har sålt två hästar, och jag har inte blivit bättre på att prioritera vänner.

För övrigt påstår hon att jag är envis?!?

torsdag, maj 18, 2017

Bra av mig.

Jag är så glad över att jag anmälde mig till det kommande 50-årskalaset. Att få åka bort och träffa roliga människor som jag har längtat efter jättelänge nu. Att få tanka positiv energi och bara få vara jag.

Den här orten står mig långt upp i halsen nu. Det känns som att vissa tror att jag kan trolla på riktigt, förväntningarna är orimliga bortom all vett och sans.

Ja, det står mig fritt att byta bana, absolut, men VI är bra. Vi, tillsammans, fungerar, trivs, har roligt, busar, skrattar, och därför finns orken där, än så länge.

Och hoppet är väl det sista som överger en har jag hört? Även om jag misstänker att hoppet om vettiga beslut är fåfängt.