måndag, januari 15, 2018

Historien upprepade sig.

Det blev en ny skidtur igår, även den två varv á 3,7 km. Och återigen glömde jag att aktivera Runtastic, men i ärlighetens namn så gjorde det inte så mycket.

Dels så kändes andra varvet som om det kom direkt från helvetet, nästan kramp i rumpan och helt slut i axlar, armar och ben, och dels för att jag ändå kom upp i totalt 21399 steg. Som tur var hade jag lovat mig själv en belöning efter skidåkningen, närmare bestämt en kebab med bröd. Mmmm så god den var!

lördag, januari 13, 2018

Jävla stegräknare!

Idag har jag gjort säsongsdebut på längdskidor. 7,4 km blev det, med mersmak.

När jag kom hem kollade jag mobilens stegräknare, 3000 steg gav den mig! Hallå, minst 10 000 steg var det då värt!

Nä, fortsättningsvis ska jag komma ihåg att aktivera appen Runtastic så att jag får den belöning som jag förtjänar.

Tack K för sparken i baken så att jag kom iväg!

torsdag, januari 11, 2018

Häxan Surtant.

Jag har mot min vilja blivit jobbets Häxan Surtant. Den som jämt ifrågasätter allt. Den som folk himlar med ögonen åt bakom min rygg. Den som framkallar en kollektiv suck när jag öppnar munnen.

Känns det som.

Senast i förrgår. Vi är utan chef sen ett halvår tillbaka, och chefchefen kom på mötet med ett förslag på en person som hade kontaktat honom och gjort ett sååå bra intryck. Det var bara det att personen i fråga inte uppfyllde ett enda av de önskemål vi gemensamt hade kommit fram till på ett tidigare möte, förutom att vara trevlig då. Jag satt tyst en stund, tänkte att någon annan kunde reagera på bristen av önskade kvalifikationer, men nej, allihop jamsade med och höll med om att det var en trevlig person minsann, och från orten är han också. Så Häxan Surtant öppnade munnen.

Jag hatar att känna mig som den där besvärliga gnällkärringen som bara hittar fel och brister på alla "bra" förslag som företagsledningen kommer med. Alla mina argument som de bara viftar undan istället för att komma med relevanta motargument. Jag är inte oresonlig, jag kan hantera att bli emotsagd och överbevisad, men bagatellisera inte mina argument!

"Han får väl lära sig här hos oss!" var det nån som sa. "När ska han hinna det?" frågade jag. Utan att få svar.

Fine, anställ den här personen, jag kommer ändå bara att ha med honom att göra max en gång per månad när det är ledningsmöte. Men det är ni andra som inte får det bollplank ni behöver, som inte får rätt stöttning, som inte får en kompetent representant i företagsledningen. Jag fortsätter väl bara att göra som jag vill utan att be om lov, precis som jag har gjort hittills.

tisdag, januari 09, 2018

På äventyr. Eller: Varför har mammor alltid rätt?

Igår frågade min mor om jag inte var orolig för att hästarna skulle gå ut på älven. (Dagtid går de i en hage som gränsar mot älven, och det finns inget staket där.) Neeej då, svarade jag självsäkert, de går ingenstans, de vet ju var maten finns!

Idag när jag kom hem var Slaufa ensam hemma. Visserligen gnäggade hon, men jag tänkte att de andra två var ute i hagen någonstans, så jag passade på att ge Slaufa lite extra hö och sen gick jag in. Slökollade lite på fejjan när jag fick se att nån hade lagt ut att de hade hittat två lösa hästar i en by rakt över älven härifrån sett.

Mycket snabbt insåg jag att det var MINA två hästar som var upphittade... Stelpa och Bangsi har gått över älven på isen, som är förrädisk då den inte hann att frysa till ordentligt innan all den här snön kom, och sen gett sig ut på upptäcktsfärd. En himla tur att de inte dränkte sig, och en himla tur att det var rätt människor som hittade dem!

Det var bara att koppla på hästtransporten och åka och hämta hem dem, och nu är det vinterhagen som gäller för dem, dygnet runt...

Jag är helt övertygad om att det är Stelpa som har dragit iväg med Bangsi, Stelpa är ingen följare. Mer konstigt är att Slaufa inte också följde med, men hon är en mycket speciell häst med en skarp hjärna och hon kan helt enkelt ha bestämt sig för att det som Stelpa och Bangsi gjorde var emot reglerna (hon är hagens polis), och därför valde hon att stanna hemma.

Nåja, somliga straffar karma direkt och Bangsi fick, efter avlämnandet av Stelpa hemma, åka raka vägen till ridhuset för terminens första ridlektion. Det var riktigt roligt, åtminstone för mig... =)

måndag, januari 01, 2018

Ännu mer snö.

Det snöade i natt. Igen.

Visserligen bara 5 cm, men den är tung och blöt. Vägen gick bra att ploga med fyrhjulingen, men här på gården är den fullständigt värdelös. Jag försökte mitt allra bästa, men efter en halvtimme gav jag upp och tog fram snösläden istället. Det tar otroligt lång tid (jo, på min gårdsplan kan man åka runt med en långtradare utan problem), så jag är glad som har tillgång till snöröjning med traktor, om det har kommit liiite mer snö.

Men nu tar vi och bestämmer att det är färdigsnöat för den här vintern. Tummis?!?

2018.

I år hoppas jag att jag hinner bygga klart mitt hönshus. Jag vill kunna gå dit och lyssna på kacklet och plocka lite ägg.

Jag kommer att få bredband i år, och när det är färdiggrävt så ska min väg hem hit förstärkas så att den går att använda året runt. Den är nämligen ofarbar under tjällossningen, dvs ca en månad varje vår.

Kanske blir det i år som Slaufa får åka på betäckning. Hingsten som är tilltänkt börjar bli till åren, och jag är rädd att han kanske inte finns tillgänglig så länge till. Men å andra sidan håller han fortfarande SM-klass med sin juniorryttare, så om inget oförutsett inträffar lär han hålla länge till. Problemet är hur jag gör med Stelpa. Hon kommer aldrig att acceptera att Slaufa får ett föl och inte hon som den supermorsa hon är, men det kostar pengar att betäcka och det är inte lätt att sälja hitta rätt köpare, och fem hästar vill jag inte ha. (Jag vill inte ha fyra hästar heller, men det tar ändå fem år inkl dräktigheten innan det är dags att börja jobba med unghästen, och då är Stelpa 30 år och kanske inte finns längre, Slaufa 21 år och kanske inte rids längre.)

Kanske hittar de en ny chef åt oss i år, och kanske byter jag jobb. Kanske inte. Jag vill ha arbetsro. Jag behöver arbetsro. Inga kast fram och tillbaka. Inte bli baktalad. Gör jag nåt som inte är bra, säg det till mig istället! Antingen får jag förklara varför jag/vi gör på ett visst sätt, eller så får jag/vi ändra arbetsätt, men utan dialog blir det inga konstruktiva förändringar.

Träningsmässigt vill jag bli starkare. (När det gäller armstyrka satsar jag på "mindre svag"...) Ridmässigt har jag inga mål, utan det ska bara vara roligt. Vi ska börja med ridlektioner för C varannan vecka igen, något jag verkligen har saknat under 2017. Förhoppningsvis kan det bli nån kurs för Reynir också, en instruktör som ger energi och motivation, och som Slaufa gillar. Jag och Slaufa ska även testa en ny instruktör nu i januari, få se om det passar oss. Jag tvivlar inte på att instruktören är bra, men om kombinationen med Slaufa klaffar vet jag inte.

Annars är det mest hälsa och välgång jag önskar, inte så mycket för egen del som för människor omkring mig. Människor som inte har haft ett så vidare värst bra 2017.

onsdag, december 27, 2017

Och snön vräker ner.

Det snöar och snöar och snöar.

Oftast får jag hjälp med snöröjningen, men just idag var min ordinarie snöröjare inte tillgänglig.

Så då fick jag ploga med en sån här:




Efter fem minuter önskade jag mig en sån här:



Som tur var så blev jag erbjuden hjälp från en annan person, och jag tackade gladeligen ja till det.



Och nu när jag tittar ut genom fönstret så vräker snön ner igen. Tjolahopp tjolahej.

lördag, december 16, 2017

Snabbare än Fantomen!

Igår kväll gick jag ut till djuren strax efter klockan 17 och när jag kom in en kvart senare var klockan 19.09. Jag begriper verkligen inte hur det går till. Jag begriper inte heller av vilken anledning klockan går så mycket fortare utomhus än inomhus?

I vilket fall skulle jag träffa Spader Madame kl 19.30 på en noga utvald restaurang, och innan dess skulle jag duscha, klä på mig och så åka bil i 8 minuter...

Men jag hann! Jag klev ur bilen på parkeringen kl 19.29 - gissa om jag är imponerad av mig själv!