Den stora tomheten rullar in...

Musikhjälpen 2016 är slut.

Kvällens fråga.

Tittar på Så mycket bättre, avsnittet där de hyllar Ted Gärdestad. Teds bror Kennet är inbjuden.

Jag undrar hur det är att leva hela sitt liv som någons bror, trots att han har varit död så länge? Alltså, jag menar, kan man gå vidare och verkligen leva sitt eget liv när man är så starkt sammankopplad med en annan person? Kan man sörja klart? Eller har man ett sår som aldrig läker? Som rivs upp om och om igen?

Jag fattar att han så klart har familj och vänner som ser honom som en egen individ, men för oss andra, den stora massan, är han ju Teds bror, han som skrev texterna till låtarna som Ted sjöng, han som blev kvar, han som ständigt ska hylla Teds minne...

Jag hade nog inte orkat leva ett sånt liv.

Gott.

Ibland händer det att jag måste laga mat. Jag har helt enkelt prioriterat bort det för att hinna med andra saker, och för att jag är så dålig på att få maten att smaka gott.

Men när "ibland" inträffar, som idag till exempel, så brukar jag ta en kycklingbröstfilé från Reko (jag vet, de är jättedyra, men jag köper när priset är nedsatt på grund av kort datum och lägger i frysen), pressa vitlök och blanda med rumsvarmt smör och salt som trycks in under skinnet på filén. Salta och peppra filérna och lägg i en stor smord ugnsform. Skala och klyfta potatis, ha på olivolja och salt och lägg runt kycklingen. In i ugnen på 200 grader. När kycklingen är 72 grader är maten klar!

Om man är många kan man så klart ta en hel kyckling istället. Eller om man vill ha till matlådor.

Tips!

För er som vill känna hur era armar dör en kvalfull död och hamnar i helvetet så kan jag rekommendera 50pullups.com.

Den besvikelsen!

Divergent. Bara sååå bra!

Insurgent. Bara sååå bra!

Four. Riktigt bra den med.

Men denna? Tyvärr såg jag filmen först, och den är inte särskilt lik bokens handling. Säkert beror det på att de har valt att göra två filmer av en bok.

Men jag hade förväntat mig ett annat slut. Slutet var dåligt! Dåliga slut gör mig på dåligt humör! Vem som helst hade kunnat skriva ett bättre slut. Den där författaren borde steglas och kölhalas. Eller åtminstone tvingas att skriva om

slutet? Hennes kontaktperson på förlaget borde få sparken. Utan avgångsvederlag.

Om JK Rowlings håller skrivkurser borde Roth boka in sig, omgående.

Bara resten kvar.

Jadå. Ni får idiotförklara mig...

Men vilket år som helst kommer det att bli ett jättefint hönshus!

Om jag vore 14...

...så hade jag satt upp den här bilden på väggen.

Numer har jag bara hästbilder på väggarna...

Som en separation.

2016 har varit ett jobbigt år. Det har ni förmodligen redan förstått.

En person har visat sig vara någon helt annan än den personen sade sig vara från början.

Jag kan inte direkt påstå att personen har ljugit för mig. Jag tror nämligen att personen vill vara så som den beskrev sig. Men till slut rämnade fasaden, och istället för att bara acceptera sina begränsningar på vissa områden, så blev det slarv, undanflykter och skuldbeläggande av andra. Det ena projektet efter det andra påbörjades utan att slutföras, och frågade man nåt om det så frästes det och det var alltid någon annans fel att planerna inte genomfördes.

Till slut påbörjade personen ett projekt som varken kan slutföras under en livstid eller rinna ut i sanden (självinsikt saknas fullständigt), och först blev jag irriterad, ja till och med arg, för personen sa från början att det projektet inte fanns på världskartan. Jag har fått slita hårt på grund av detta, men nu börjar det bli ordning och reda (jag har återfått kontrollen...) och jag är snarast tacksam över att slippa ha den här personen i min närhet. Om det är för alltid eller bara för en period återstår att se, men just nu får jag andas frisk luft, och det gör gott i själen.

Nu vill jag ha tillbaka mitt liv!

Energiboost!

Idag har jag och Slaufa varit iväg på en ridkurs.

Den här intruktören är lite annorlunda jämfört med andra instruktörer, åtminstone upplever jag det så.

Han fyller mig med mod, glädje och självförtroende. Han hjälper mig att komma ihåg varför jag rider, talar om för mig att vara mindre självkritisk, och han säger att min häst är fenomenal.

Jag blir inte en duktigare ryttare av allt ovanstående, men jag behöver påminnas om att det inte bara handlar om mig. Jag har valt att ha islandshästar, och det innebär att jag måste lära mig deras historia för att förstå hur jag ska träna dem. Och vet ni vad, jag förstår hans resonemang!

Nu ligger jag i soffan, alldeles nöjd med dagen. Jag har nyss sett filmen Allegian, och den gjorde inte min längtan efter boken med samma namn mindre... Hoppas bokhandeln ringer snart och säger att den har kommit!

I morgon...

...ska jag vara ledig.

Man skulle ju kunna tro att jag ska ligga och läsa Four hela dagen.

Men elektrikern kommer "efter frukost" och ska fixa belysningen ute hos djuren där det saknas.

Och "efter fyra" kommer B, och då ska vi lägga ut grundstenarna där hönshuset ska stå.

Innan dess ska jag så klart rida!

Och vid halv sju åker jag på yoga.

Igår.

Jag har problem med sömnen. Det har pågått en längre tid, men natten till igår tog priset.

Frågan är om jag sov något alls? Och dessutom hade det snöat!!! Jag är sååå inte redo för vinter än!

Jag har svårt att hålla humöret när jag har sovit för lite, men mitt humör igår tog nog priset. Det var så illa att jag valde att åka hem efter frukostrasten, för att inte göra mig osams med allt och alla.

Ett klokt val, visade det sig.

Saker som hängt över mig, som måste bli åtgärdade före vintern, blev undanstökade. Inte på mitt vis, som tur var, jag tänkte väl inte helt klart... Jag lyssnade på podden Styrkebyrån under tiden, och sakta men säkert vände det från nattsvart till...till åtminstone mellangrått. Det blev inga ridturer igår, de brukar sällan bli bra såna här dagar, varken för mig eller hästarna.

På kvällen blev det en brasa i kaminen och en varm dusch, och i natt fick jag sova hela natten.

Dagen idag har varit betydligt bättre än igår. Tack och lov!!!

Meningen med träning...

...måste vara att man får äta en massa mat efteråt.

Det är faktiskt höst nu.

Pågår...

Jag målar isolertimret som ska bli fasad på mitt hönshus. Så mycket enklare att måla när man gör det innan det sitter på väggarna!

Nöjd.

Jag har gjort ett femradigt wrap-armband. Jag blev nöjd.

Gårdagens (och dagens) lärdom.

Råa ägg som liksom kluckar i handen när man tar dem ska man inte knäcka.

Och man ska absolut inte knäcka dem direkt ner i stekpannan där den andra maten man ska äta redan ligger. Åtminstone inte om man är så sparsam snål att man inte kastar bort all mat i stekpannan i den befängda tron att bakterierna inte sprider sig till den övriga maten.

Hälsningar från en som fick några gratis tarmsköljningar på köpet. (Men jag är väldigt tacksam över att det räckte med det och några rejäla magknip, utan att det påverkar mig nämnvärt i övrigt.)

Låt oss prata träning.

Jag och några kollegor tränar ju på ortens gym två gånger i veckan sen drygt tre år.

Vi har haft förmånen att få testa det mesta de har att erbjuda, vi har medvetet valt att inte styra vad vi ska träna utan låter det vara en överraskning varje gång. Tack vare det får vi en allsidig träning, och, som ett brev på posten, träningsvärk efter i stort sett varje pass. Så klart har det funnits instruktörer som inte passar oss, och cykling är ju ingen favorit, men vi har roligt varje gång!

Tyvärr har jag börjat känna av en bieffekt.

Att två pass per vecka inte räcker. Men jag har svårt att motivera mig själv till egen träning hemma eller på jobbets gym. Och, träningen får inte gå till överdrift. Under höst- och vårterminerna rider jag dessutom lektion en gång per vecka och gå på yoga en gång per vecka. Sen tillkommer 6-8 ridpass per vecka hemma också... Och nån gång kanske det är bra att vila kroppen också? Men för mig ger kroppslig träning min hjärna en chans till vila, och det ska gudarna veta att den behöver!

Det pågår!

I torsdags eftermiddag rullade Cirkus Snurre in på gården, och nu är vatten och el framdraget till mitt framtida hönshus!

I morgon skulle vi vara lediga enligt cirkusdirektören, så på måndag fortsätter vi med diverse förberedelser inför barackflytten.

Det har varit många beslut att ta, men jag har låtit magkänslan och ryggraden bestämma, med lite stöd av B och M förstås.

Det är en balansgång det där; När är något vettigt att kosta på, och när är det lyx? Jag är inte ute efter ett lyxhönshus, både jag och hönsen ska må bra. Det ska vara lättskött och bekvämt, det är ju inte så att jag inte har annat att göra liksom.

Sen, när baracken är på plats, är det bara 90% av arbetet kvar! Mitt mål är att kunna skaffa höns nästa vår/sommar.

Semesterfunderingar.

Jag funderar på att faktiskt åka bort några dagar under min semester (om jag får nån). Fast just nu kom jag på att jag inte kan åka när jag hade tänkt, för då måste jag jobba...

I alla fall. Jag kanske kan åka några andra dagar. Eller inte.

Men om jag kan det, så tänkte jag först hoppa på en buss till Östersund. Nästa dag tar jag bussen till Umeå. Dagen därpå tar jag tåget, (första klass för jag har jätterabatt tack vare ett medlemsskap) till Stockholm och så hem igen dag fyra. Bara för att se delar av Sverige.

Eller så stannar jag hemma och bygger hönshus istället.

Update.

Det är ingen ögoninflammation.

Det är nåt annat. Skräp eller så.

Läkaren ska titta på det i eftermiddag.

Edit: Det var inget skräp heller. Men vad det än var så ser det ut att läka. Men jag blev tillsagd att får man ont i bara ett öga så ska man uppsöka vården direkt, inte vänta i flera dagar.

Jag idag.

Hulken.

(Det är jättesynd om mig. Jag har ögoninflammation, för första gången i mitt liv (vad jag vet).)

Varför har ingen berättat???

Jag antar att jag är så sist på bollen att jag inte ens har hunnit ut ur omklädningsrummet innan matchen är färdigspelad?

Jag pratar om boken Divergent (- Veronica Roth)! Som enligt Google kom ut 2011!?!

Jag läste den i helgen. Och sen läste jag den en gång till. Ifall jag hade missat nåt ord.

Så nu har jag beställt Insurgent. Och DVD-versionerna av Divergent och Insurgent. Och är lite upprörd över att Allegiant inte finns som pocket än. (Och samtidigt är jag rädd att det ska bli som Hunger games-serien, att jag bara gillar första boken men inte de andra...)

Jag är ingen ung vuxen, mest bara vuxen. Men man är väl inte äldre än man gör sig?


För övrigt tycker jag också väldigt mycket om böckerna om Agnes av Ann-Heléne Laestadius. Inte det minsta science fiction, men riktiga må bra-böcker. Ifall nån råkar vara sist på bollen vad gäller dem?

Ljuset i mörkret.

Min livlina har skjutit sin pensionering på framtiden.

Jag mådde bra hela helgen!

Men nu är jag arg igen.

För tillfället.

Det är mycket nu. Finns inte ork över till så mycket annat än jobb, hästar och träning.

På jobbet är min livlina långtidssjukskriven (och sen går han i pension), och förutom att jag inte har nån som backar upp mig till 100% så måste jag även se till att hans arbetsuppgifter utförs. Och eftersom jag knappt själv vet allt han gör så kan jag inte ta in en vikarie. Jag orkar verkligen inte lära upp någon när jag ska lära mig själv och dessutom försöka sköta mitt eget jobb. Plus att rodda i en verksamhet som haltar lite av olika anledningar.

För att hjälpa mig själv har jag kopplat bort telefonen, men misstänker att det kommer surt efter när jag öppnar den igen... Men växelhäxorna är förstående och vi är överens om hur vi löser detta.

Ja, de flesta som jag har med att göra dagligen är förstående, så jag ska absolut inte klaga. Och vi har ett så spännande projekt igång!

Så fastän jag vet att det kommer att gå i 110 hela dagen så åker jag ändå med glädje till jobbet. Faktiskt. Än så länge. Jag kan förstås inte svära på att jag kommer att hålla ihop ända tills min livlinas tjänst blir återbesatt. Men jag hoppas. Och jag hoppas att den personen blir en stöttepelare.

Någon ny livlina tror jag inte att jag kommer att få, men jag tror att jag kan få fler stöttepelare som liksom kan dela på uppgiften att hålla reda på mig. För gudarna ska veta att jag behöver hjälp, speciellt som mitt minne inte längre fungerar som det ska.

Jag är också tacksam över att ha hittat (blivit funnen av) en medryttare som är hjälpsam, ordentlig och pålitlig. Det underlättar faktiskt, framförallt lättar det mitt dåliga samvete över att inte räcka till så som jag vill.

Och som grädde på moset är jag i uppstartsfasen av ett projekt här hemma. Jag ska bygga ett hönshus med tillhörande hönsgårdar. Det vore ju onödigt att ge sig själv lite vila... Men jag har i alla fall inte beställt några höns än. Enligt min livlina så är det inte realistiskt att jag hinner klart med allt före hösten, och jag har väl en vag aning om en stark känsla av att han har rätt.

Kul förresten att min chef informerade mig om att jag ska vara hans tillförordnade under hans semester. "Det finns ingen annan..." Nähä.

Den som ger sig in i leken...

Denna orsakade en arbetsplatsolycka häromdagen. För att ingen mer ska drabbas så har vi demolerat den totalt.

Hämnden är ljuv sägs det, men än kan jag inte njuta.

FYI

Jag kan tipsa alla fallskärmstillverkare om att det absolut säkraste materialet att använda måste vara toapappret vi har här på jobbet.

Det är lögn i helvetet att spola ner det om det har bildats en luftbubbla. Det spelar ingen roll om man kommer tillbaka en timme senare och gör ett nytt spolförsök. Enda sättet är att ta toaborsten, pressa ur luften och sen spola igen.

Alla utom jag.

Det bokas Kent-biljetter till höger och vänster.

Jag vill också gå på deras avslutningskonsert.

Kan man tvinga kompisar att utvidga sin musiksmak, om så bara för en kväll?

Jag råkade...

...shoppa lite igår.

När man vet att man valt rätt.

Har haft Mello påslaget ikväll.

Om det här var de tolv bästa låtarna i årets upplaga så tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte sett deltävlingarna...

DEN känslan...

När man lägger sig i soffan och tycker att det luktar kattspya men man inte ser nån.

Inte förrän man, av en helt annan anledning, reser sig ur soffan och upptäcker att man hade varit millimeter från att ha lagt sig i kräkset...

Pest eller kolera, fast tvärtom.

Jag har varit på ridkurs idag.

Det är andra kursen jag rider för denna instruktör. Förra gången tog jag Bangsi med mig, men den här gången blev det Slaufa.

Slaufa och jag har haft en svacka ett tag. Enligt en vän jag litar på så har hon trott att jag ska sälja henne, och hon har varit orolig och nervös på grund av det. Var hon har fått dessa idéer ifrån vet jag inte, för jag har verkligen inga såna planer. Min vän, som är diplomerad Reiki-master (ni får googla själva), har healat bort de svarta tankarna, och jag försöker vara tydlig med mina planer för henne.

I alla fall.

Idag.

Första ridpasset.

Jag värmer upp Slaufa. Tragglar en del med att få fart på benen, det är markbundet, passtakt och styvt. Instruktören rider Slaufa i typ fem sekunder. Jag rider Slaufa i en finfin tölt.

Inget svårt alls.

Och egentligen red jag henne precis som jag brukar. Fast med mer (bestämd) energi. Som gjorde så stor skillnad!

För övrigt tyckte instruktören att Slaufa är en bättre häst, alltså att hon är en större talang, än Bangsi. Och att hon borde få fler föl. Min invändning att tiden liksom inte räcker till för fler hästar förkastade han. Enligt honom så spelar det ingen roll om man har 3, 7 eller 10 hästar, det tar ingen mer tid. Jag vet inte hur han räknar. Om man rider en häst i 30 minuter, så tar det 300 minuter att rida 10 hästar. Däremot spelar det inte så stor roll rent skötselmässigt att ha 3, 7 eller 10 hästar (om man har dem på lösdrift). Men visst har jag länge velat betäcka henne med en riktig passkanon! Det är bara det att om Slaufa får föl så måste Stelpa också få föl. Stelpa älskar föl, hon vill ha alla hon ser, oavsett om hon är mamman eller ej. Då blir det för många hästar. Och är man inte en "kändis" (inom islandshästvärlden)  så är det skitsvårt att sälja en häst när man bor på ett ställe som anses ligga långt bort.

I vilket fall, jag gillar verkligen den här instruktören, och jag gillar hans kurser. Jag gillar att det blir ett komplement till de ridlektioner jag rider regelbundet en gång per vecka. Trots att de två instruktörerna är varandras motsats i stort sett! Men han satte ord på det själv idag; "Ni svenskar är bra på att vara kontrollerade och vi islänningar är bra på att vara vilda. Det optimala ligger  mittemellan..."

Men det jag har förstått idag är att jag inte har en förstahäst och en andrahäst. Jag har två förstahästar. Och det kommer att kräva mer av mig, åtminstone om jag vill ge båda mina hästar en chans att bli så bra de kan.

För övrigt så kan jag varmt rekommendera denna! Fast jag tog två rullar med Center istället för karamelliserad mjölk.

Skottdagen.

Det här med skottdagen.

Arbetsgivarnas julafton liksom. Åtminstone för alla de som har sina anställda på månadslön. För jag har då aldrig sett till nån extralön för den dagen. Men jag kanske går under ett utomordentligt dåligt kollektivavtal?

Men på det stora hela, så!

Det har varit en bra dag. Ja, hela helgen!

Härliga ridturer i ett vackert vinterlandskap, alldeles lagom med minusgrader.

Möten med en bäver, som tydligen förutspår att jag kommer att snubbla över nya spännande projekt den närmaste tiden. Och eftersom jag har träffat på den två dagar i rad så kommer projekten bara att hagla över mig antar jag? Undrar om dygnet kommer att få fler timmar också...

Första skidturen på flera år och inget bakhalt.

Jag har hunnit dammsuga, det hör inte till vanligheterna. Man har ju så mycket annat att göra som är viktigare, eller hur?

Men nu är det ju så att inget är perfekt (som tur är), och den här helgen är inget undantag. Jag råkade (för det är ju inte så att jag är av naturen klumpig) få en gran i ögat när jag red Bangsi idag. Det gjorde (gör) ont. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att blunda...

Nämen?!?

Det blev 4,8 km längdskidåkning för mig idag. Det tog strax under 25 minuter. Charlotte Kalla får se upp minsann!! (Eller inte.)

Fast jag är nöjd ändå, det är ju i alla fall två eller tre år sen jag åkte sist...

Tips!

När det är tjugoåtta minusgrader ute kan man passa på att frosta av frysen.

Det betyder inte att det är roligt, eller att jag inte är förtvivlat less på kylan.

Det är bara ett tecken på desperation.

Imorgon är en annan dag.

Satt med bokföringen igår kväll och hade tänkt fortsätta med den ikväll.

Orvar hade heeelt andra planer!

Så nu halvligger jag i soffan med en spinnande katt på magen.

Klår bokföring alla dagar på året!