Så får jag lägga den här dagen till handlingarna.

Sov max en timme natten till idag. Sängen var inte sval och skön nånstans, och tankarna virvlade värre än en tromb.

Tre uppsägningar. Pga "arbetsbrist". Konsekvensen blir att 75% av en av mina verksamheter läggs ner.

Men tro det eller ej; En halvtimme efter att jag var klar med den tredje och sista uppsägningen så ringer en kvinna på uppdrag av min arbetsplats revisorer. Hon är satt att granska den interna prissättningen av den verksamhet jag i stort sett ska lägga ner i höst!!! Till vilken nytta då om jag får fråga???

Jag informerar henne om läget och att jag inte mår så himla bra, men hon frågar om hon ändå kan få komma och presentera sig och boka en tid för genomgång i höst, vilket jag accepterar.

En kvart senare dyker hon upp, en riktigt trevlig person måste jag säga. Helt plötsligt är det nån som lyssnar på vad jag säger, nån som förstår vad jag pratar om och som ställer relevanta frågor!!! När upplevde jag det sist på jobbet??? (Om jag bortser från de frågor mina medarbetare ställer till mig förstås.)

Plötsligt var det inte bara ett kort presentationsmöte längre, utan hon ställde frågor och jag svarade och letade fram underlag, helt oförberett. Men det gjorde inget, för jag kände mig aldrig "anklagad". Två timmar var hon kvar hos mig. Men jag tänker att det talar till min fördel att jag är tillmötesgående. Man är väl dum i huvudet på riktigt som hoppas på att ledningen ska ta sitt förnuft till fånga...

Nu måste jag avsluta här, ögonen ramlar ihop på mig!

Äntligen helg.

Den här veckan har varit som att åka bergochdalbana. Att slitas mellan hopp och förtvivlan tär på mig.

Veckan slutade i förtvivlan, och det innebär att nästa vecka kommer att börja med förtvivlan. Tre samtal ska jag ha på måndag, svåra samtal. Som tur är så är alla förberedda, de vet redan vad jag ska berätta för dem, och det underlättar så klart. Men för mig är det ändå ett nederlag, jag har misslyckats med att skydda mina medarbetare. Och det finns ingenting jag kan göra överhuvudtaget för att förändra situationen. Besluten är tagna långt ovanför mitt huvud av ett fåtal personer som TROR att de vet vad vi gör och de är totalt ointresserade av att få sin bild av oss reviderad.

Hela processen har skötts så infernaliskt illa, både av arbetsgivaren och de fackliga representanterna. Det finns banne mig inte ord för hur jävla skitdåligt det är.

Men nu ska jag försöka sova, förhoppningsvis ostört hela natten.

Korkbollarnas julafton.

Beslut togs utan någon som helst dialog.

Men nu har jag fått en idé, så i morgon ska jag börja planera. Få se om jag får med "de mina" på MITT tåg?!?

Hål i huvudet.

När nån har bestämt sig för att jorden är platt, trots att det finns hur många bevis som helst på att jorden är rund? Den situationen lever jag i idag.

Frågan är vem av oss som lämnar först?

Gammal spådom.

Sitter och lyssnar på en inspelning från 2011, när jag besökte en "spådam" för först, och enda, gången.

Jag kan konstatera att det inte är mycket som stämmer av det hon sa. Förutom att jag har för mycket att göra, och att jag borde, för min egen skull, lägga lite mer tid på att träffa vänner.

Jag har fortfarande mycket att göra, trots att jag har sålt två hästar, och jag har inte blivit bättre på att prioritera vänner.

För övrigt påstår hon att jag är envis?!?